From Liverpool to Manchester and back

Då var det äntligen dagen då jag skulle få se Oasis. Bandet som tillsammans med fotboll och böcker, fick mig att överleva tristessen i vardagen. Dagen då jag skulle få se Liam's underbara attityd och Noels sköna gitarrspel och sång på Masterplan. Det har varit flera gånger som jag har velat och tänkt se Oasis. På hultsfred. På Globen. På Cirkus. Alltid har det varit något som har kommit emellan. En resa. Eller var det två? Sju-minuters-jävla-förväntan-som-gick-upp-i-rök-när-biljetterna-tog-slut-på-sju-jävla-minuter...Men nu var äntligen dagen här, då jag skulle få se bandet som jag vuxit upp med. Och bandet som har format mig och min musik. De som jag fortfarande hade möjlighet att ta del av. The Stone Roses, The Smiths, The Beatles, The Who kommer jag aldrig att få se. Även om spillrorna av dessa fortfarande levererar och gör det bra så kommer de aldrig att vara som jag vill ha dem. Oasis är inte desamma som de var i mitten av '90. Men det är inte jag heller. De har utvecklats. Och det har jag med. Men nu fick våran samtid möta våra minnen. Och tack! Även om inget kan bli som på '90-talet så fick jag uppleva lite av det igen [och inte endast genom DT, WTSMG OCH BHN på skivspelaren]. Och även om rösten på Liam inte är som den var, så är den fortfarande, vad folk med skit i öronen än säger: Pure class! Love it! För det handlar om känsla. Och känslor upplever man.

God is back. Welcome God! Jag hade inte riktigt vaknat upp från efterfesten på O-baren två dagar tidigare, då jag njöt av lycka. Med andra som hade upplevt Hovet tidigare på kvällen. Men då jag slog på text-tv sidan 300, så såg jag att det, som jag tidigare bara tagit för rykten, var sant. Robbie Fowler back in Liverpool! Jag ska få ta del av ännu en hjälte från '90 talet. Liam och Robbie. Kanske en del Cigarettes & Alcohol från bägges håll. Men som de har levererat. Bägge med den självklaraste attityden. Fuck the world!

Hundrasjuttioen mål för Liverpool. 171. Smaka på den siffran av legenden. Och nu är han tillbaka. 30 år ung. För det är så jag vill se honom. Och hur ska man egentligen kunna ha låga förväntningar och inte jämföra med '90-talet? Nio stycken hattricks har han gjort. Frågan är ifall man någonsin kommer att få uppleva ett till. Men spelar det någon roll? Det kommer aldrig att göras ett nytt Definitely Maybe- eller (What's the Story) Morning Glory-album till, men likt förbannat kom ett DBTT. Och det är tillräcklig bra för att vara riktigt bra. Och jag tror att Fowler kommer att vara tillräckligt bra för att vara bra. Pure class!

Ser fram emot när The Boy With the Blues släpps. [Om den släpps].

"- Jag har aldrig förstått varför folk är så fascinerade av Manchester, så fort jag hade tjänat nog med pengar så drog jag snabbt som fan därifrån. Manchester är en riktig skitstad egentligen." Noel Gallagher

Matchen mot Portsmouth var allt annat än klass. Men det var en seger och vidare till femte omgången av FA-cupen. Bra så. Chelsea tvingades till omspel. Och det säger väl något i tider med ryska rubler som riktmärke? Bring on the scum! På Anfield. När var det senast vi spelade en FA-cup fight hemma?

Spelas nu: Working class hero - John Lennon

Tjejen med det svarta håret framför mig på tunnelbanan läste"The Picture of Dorian Gray". Jag tänkte säga något om hur bra boken är. Men jag ångrade mig. Det borde hon redan ha upptäckt själv.

Paris Hilton blev intervjuvad i någon tidning. Och hon säger självklart saker som man kan förvänta sig att hon ska säga.

"Jag träffar mycket folk. Jag vet inte ens vad några av mina vänner heter". Vidare frågas de om hon har sett några uppgifter i någon tidning i Storbritannien. Och hon svarar "nej, men det var en del i London".

Och folk skrattar åt henne. Samtidigt som Big Brother slår rekord i antal sökande i år. Och om de unga tjejerna vinner så ska de köpa bröst för pengarna. Och folk sitter hemma i stugorna och tittar på det. Och skrattar. Och fortsätter att titta.

Apan som liknar dig [eller mig].

Spisas: Bob Dylan - Blood On The Tracks

- Planet Waves

Tillfälligheter

Farsan fick en tavla för ett tag sedan, av en granne som höll p? och städade ur sin vind. Det kanske var sitt gamla liv han städade bort? Tavlan var i alla fall gjord av Stig Claesson p? ett ölhak p? söder i Stockholm. Farsan tackade nej till den. Hur som helst s? hamnade den hemma hos farsan och hans fru dagen efter änd?. En vecka senare s? ramlar en pocket ner fr?n en hylla när jag g?r förbi inne p? Akademibokhandeln p? Mäster Samuelsgatan. Boken var skriven av Elias Canetti, tydligen Nobelpristagare i litteratur 1981. När jag ska ställa tillbaka boken p? hyllan s? ser jag "Efter oss syndafloden", skriven av Stig Claesson bredvid platsen där Canettis bok hade st?tt. Jag köpte Claessons bok och har haft den i jackfickan sedan dess. Jag f?r se när jag läser den. Handlingen om Paris. Femtiotal. Konstnärer. Kärlek. Det l?ter som en bok för v?ren, som en bok för solen. Tillfälligheter.

Var det en tillfällighet att Kate Moss började knarka? Eller är det n?got som hör till hennes liv. Eller det liv som hon har valt att leva? Fuck Forever! Är det s? det är och varför väljer man det i s?dant fall. Jag är p? n?got konstigt vis fascinerad av henne. Utseendet. Knarket. Festerna. Att hänga med rockstjärnorna. Allt det som jag b?de ser ner p? och fascineras av. Hon är vacker. Men inte p? det vackra sättet. Utan p? ett fascinerande sätt.

*****

"I'm free to be whatever I, Whatever I choose And I'll sing the blues if I want. I'm free to say whatever I, Whatever I like If it's wrong or right it's alright"

Det är de bästa textraderna som Oasis har skrivit. Det är även de textraderna som fick mig [efter att ha satt p? "Whatever" en morgon när jag bara ville somna om] att g? och köpa "Don't believe the truth", vilket i sin tur ledde till köpet av pl?tarna till spelningen p? hovet imorgon. En tillfällighet? Hoppas att Liams röst h?ller för de äldre l?tarna fortfarande. Hoppas att attityden finns kvar där. Hoppas p? en kväll med nostalgi och framtids hopp.

*****

Who put the "M" in anchester?

Fr?n Machiavelli till Oasis

Om Machiavelli hade levt idag, hade han varit tjuv eller polis? Hade han varit herre eller tiggare?

Den gröna duken och de blanka bollarna bland rök och öl. Starka lampor i en mörk lokal. Sönderslagen näsa i dörren. En croupier som lockar med en oklanderlig skönhet. Tom Waits stönar ut sina visdomsord ur högtalarna. Ännu en h?rd match i nineball innan vi g?r hem. Den polerade biljardkön l?g i min hand som om jag aldrig hade gjort n?got annat. Men kampen med brandmannen var h?rd. Han hade en eld i spelet. Och i livet. Det var vad den finlandssvenska 50-tals tjejen, rökandes cigaretter som Sharone Stone. De h?rda blickarna fr?n de mystiska figurerna fr?n de andra borden, kändes. Men de studsade av mig, likt gl?pord fr?n en stum. Jag sänkte nian med en l?ng stöt. Och en segerfanfar stönades ut fr?n högtalarna. Fr?n "Closing time". Och det var precis vad det var. Och vi gick hem. Jag och Emma.

Hur kan vissa händelser, obetydliga enligt m?nga, fastna i minnet, medan andra viktigare försvinna likt snön i Maj?
En kväll förra hösten kan kännas mer levande och nära än g?rdagen. Är det s? livet är? En kamp att klamra sig kvar vid forna händelser? Eller är minnena en uppmaning att g? ut och f?nga dagen? Carpe diem! F?nga livet. Ja, varför inte?

Ett tidsfördriv att dö för. Eller ett tidsfördriv att leva för? Varför fördriva den tid som man har. Är det för att man vill tänka tillbaka p? den tid som flytt? Smaka p? de minnen man har...

Nu har man lagt ännu en termin till handlingarna. Och den nya har redan börjat. Det är rätt skönt att vara ig?ng med den här terminen. Att komma ig?ng med föreläsningar igen, att komma ut igen. P? allvar. Och p? vägen hem fr?n föreläsningen s? köpte jag en kvällstidning och undrade p? en g?ng varför jag gjorde det. Det st?r ju endast en jävla massa skit och skvaller. Om allt. Men mest om inget. Fast det verkar som det är det som folk vill ha idag. Eller har det alltid varit s?? Jag vet inte. Och föresten, vem är jag att säga vad som är skit och vad som inte är det. Likt en "Idol-jury" som dömmer. Allt. Och inget.

*****

Längtar till p? Söndag s? att man f?r se p? fotboll igen. Denna g?ng bär det av ner till Portsmouth och FA-Cupen för Liverpool. Smaka p? det namnet; Portsmouth. Bilderna av en sliten och ruffig hamnstad kommer upp. Smuggling fr?n och till kontinenten. Pubar och barer där man inte fr?gar n?got. Var det inte därifr?n Charles Dickens kom? Det kan hur som helst inte bli annat än avancemang för Liverpool. Det blir vinst med 2-0.

*****

Imorgon blir det Hovet. Och Oasis.

*****

S? just nu spisas: Oasis - Fr?n Definitly Maybe till Don't Believe The Truth
Men jag kan inte l?ta bli att spela Stone Roses ocks?...

Neonljus

Jag gick p? den istäckta trottoaren där skyltfönstren skrek p? min uppmärksamhet, blinkandes i neonljus i en kolsvart citykärna. Musiken i öronen sjöng om en värld som existerade för en alltför l?ng tid sedan. Joey, Sara och den oskyldigt dömde boxaren. Tiden var 1975. Fem ?r innan jag föddes. Tjugo ?r innan jag gick där p? de istäckta trottoarena med sina skyltfönster som skrek p? min uppmärksamhet för första g?ngen och lyssnade p? just de s?ngerna. Och just den musiken. Nu gick jag där, sex ?r senare och undrade varför jag gjorde det. Och varför är det samma istäckta trottoarer och samma lysande neonljus. Och hur kommer det sig att jag lyssnade p? samma skiva nu, som jag gjorde d?? Är det enda anledningen att jag kommer ih?g detta? Kommer jag att fortsätta att g? längs samma gator om tjugo ?r till? Och lyssna p? samma skiva fortfarande? Skulle det vara s? illa i s?dant fall?

Jag satt p? en föreläsning idag. Hon med vanan att snurra h?ret kring pennan satt framför mig och pratade med n?gon annan. Det pratade om helgen. Och flykten fr?n den svenska Januari kylan, en kommande resa. Det fick mig att tänka tillbaka p? Oktober. Ovanligt varma vindar fr?n Irländska kanalen. Fish n' chips i tidningspapper. En kall öl och sm?prat med gubben med kepsen av tweed. Fotboll p? Anfield. Musik om Eleanor Rigby. Som jag längtar tillbaka!

Nu spisas Bright Eyes - Arienette
Jag har även lyssnat p? Leonard Cohen - Lady Midnight

Down the Highway [the life of] Bob Dylan ligger och väntar p? att läsas. Men livet handlar om prioriteringar. Och jag gör det felaktiga valet att läsa kurslitteratur istället. Troligtvis s? kommer jag att tjäna p? det valet i slutändan. Och Dylan finns ju alltid kvar. Det gjorde han 1975. Det gjorde han tjugo ?r senare. Och det gjorde han p? Stockholms isiga trottoarer 2006 ocks?.