From Liverpool to Manchester and back

Då var det äntligen dagen då jag skulle få se Oasis. Bandet som tillsammans med fotboll och böcker, fick mig att överleva tristessen i vardagen. Dagen då jag skulle få se Liam's underbara attityd och Noels sköna gitarrspel och sång på Masterplan. Det har varit flera gånger som jag har velat och tänkt se Oasis. På hultsfred. På Globen. På Cirkus. Alltid har det varit något som har kommit emellan. En resa. Eller var det två? Sju-minuters-jävla-förväntan-som-gick-upp-i-rök-när-biljetterna-tog-slut-på-sju-jävla-minuter...Men nu var äntligen dagen här, då jag skulle få se bandet som jag vuxit upp med. Och bandet som har format mig och min musik. De som jag fortfarande hade möjlighet att ta del av. The Stone Roses, The Smiths, The Beatles, The Who kommer jag aldrig att få se. Även om spillrorna av dessa fortfarande levererar och gör det bra så kommer de aldrig att vara som jag vill ha dem. Oasis är inte desamma som de var i mitten av '90. Men det är inte jag heller. De har utvecklats. Och det har jag med. Men nu fick våran samtid möta våra minnen. Och tack! Även om inget kan bli som på '90-talet så fick jag uppleva lite av det igen [och inte endast genom DT, WTSMG OCH BHN på skivspelaren]. Och även om rösten på Liam inte är som den var, så är den fortfarande, vad folk med skit i öronen än säger: Pure class! Love it! För det handlar om känsla. Och känslor upplever man.

God is back. Welcome God! Jag hade inte riktigt vaknat upp från efterfesten på O-baren två dagar tidigare, då jag njöt av lycka. Med andra som hade upplevt Hovet tidigare på kvällen. Men då jag slog på text-tv sidan 300, så såg jag att det, som jag tidigare bara tagit för rykten, var sant. Robbie Fowler back in Liverpool! Jag ska få ta del av ännu en hjälte från '90 talet. Liam och Robbie. Kanske en del Cigarettes & Alcohol från bägges håll. Men som de har levererat. Bägge med den självklaraste attityden. Fuck the world!

Hundrasjuttioen mål för Liverpool. 171. Smaka på den siffran av legenden. Och nu är han tillbaka. 30 år ung. För det är så jag vill se honom. Och hur ska man egentligen kunna ha låga förväntningar och inte jämföra med '90-talet? Nio stycken hattricks har han gjort. Frågan är ifall man någonsin kommer att få uppleva ett till. Men spelar det någon roll? Det kommer aldrig att göras ett nytt Definitely Maybe- eller (What's the Story) Morning Glory-album till, men likt förbannat kom ett DBTT. Och det är tillräcklig bra för att vara riktigt bra. Och jag tror att Fowler kommer att vara tillräckligt bra för att vara bra. Pure class!

Ser fram emot när The Boy With the Blues släpps. [Om den släpps].

"- Jag har aldrig förstått varför folk är så fascinerade av Manchester, så fort jag hade tjänat nog med pengar så drog jag snabbt som fan därifrån. Manchester är en riktig skitstad egentligen." Noel Gallagher

Matchen mot Portsmouth var allt annat än klass. Men det var en seger och vidare till femte omgången av FA-cupen. Bra så. Chelsea tvingades till omspel. Och det säger väl något i tider med ryska rubler som riktmärke? Bring on the scum! På Anfield. När var det senast vi spelade en FA-cup fight hemma?

Spelas nu: Working class hero - John Lennon

Tjejen med det svarta håret framför mig på tunnelbanan läste"The Picture of Dorian Gray". Jag tänkte säga något om hur bra boken är. Men jag ångrade mig. Det borde hon redan ha upptäckt själv.

Paris Hilton blev intervjuvad i någon tidning. Och hon säger självklart saker som man kan förvänta sig att hon ska säga.

"Jag träffar mycket folk. Jag vet inte ens vad några av mina vänner heter". Vidare frågas de om hon har sett några uppgifter i någon tidning i Storbritannien. Och hon svarar "nej, men det var en del i London".

Och folk skrattar åt henne. Samtidigt som Big Brother slår rekord i antal sökande i år. Och om de unga tjejerna vinner så ska de köpa bröst för pengarna. Och folk sitter hemma i stugorna och tittar på det. Och skrattar. Och fortsätter att titta.

Apan som liknar dig [eller mig].

Spisas: Bob Dylan - Blood On The Tracks

- Planet Waves